Början till Högre Lärarinneseminariet var den privata läroanstalten Lärokurs för fruntimmer
stiftad av bland andra Per Adam Siljeström och tillkommen med anledning av den debatt
om högre utbildning för flickor som uppstod efter utgivningen av Fredrika Bremers
”Hertha” (1856). Den uppmärksamhet som också läroanstalten väckte bidrog till att
1859-1860 års riksdag beslöt att inrätta ett statligt Seminarium för bildande av lärarinnor.
Samtidigt tillsattes en direktion över seminariet. Till ordförande utnämndes generaldirektör
Magnus Huss och till övriga ledamöter Gustav Rabe, rektor för Stockholms gymnasium,
och P.A. Siljeström, rektor för Nya Elementarskolan. Hilda Elfving utsågs till seminariets
första föreståndarinna. Vid direktionens första sammanträde, den 23 februari 1861,
valdes pedagogen Martin Schück till sekreterare och kamrer. Direktionen verkade till
1905 då seminariet underställdes Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk (Skolöverstyrelsen,
bildad 28/10 1904) i undervisningfrågor och Direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
(1819-1958) i ekonomiska frågor. Seminariets verksamhet började den 1 oktober 1861.
Ursprungligen var seminariet till för utbildning av lärarinnor till de privata högre
flickskolorna som under 1800-talet i allt större utsträckning ersatte de s k flickpensionerna.
Senare gav lärarinneexamen även kompetens till anställning vid kommunala skolor samt
som ämneslärarinna vid samrealskola, högre samläroverk och flickläroverk. Vid seminariet
inrättades år 1863 en övningsskola för eleverna, Statens normalskola för flickor (se
arkivförteckning nr 2097), och år 1892 en skola för bl a blivande skolkökslärarinnor,
Statens skolköksseminarium och hushållsskola (se arkivförteckning nr 927). 1878 namnändrades
seminariet till Kungliga Högre Lärarinneseminarium i Stockholm, senare Statens Högre
Lärarinneseminarium i Stockholm, vanligen benämnt Högre Lärarinne-seminariet (HLS).
Den 6 augusti 1864 utfärdades det första reglementet för seminariet och dess övningsskola.
Härigenom blev skolan tre-årig och friheten i ämnesvalen inskränktes kraftigt från
att ha varit i stort sett obegränsade. 1868 beviljade regeringen en ändring av reglementet
som innebar att istället för föreståndarinna skulle rektor tillsättas med ansvar och
tillsyn över både Högre Lärarinneseminariet och Statens normalskola för flickor. Biträdande
föreståndarinnor, en för vardera läroanstalten, skulle utses och vara underställda
rektor. Till rektor förordnades seminariets lektor i pedagogik och metodik Ernst Olbers,
till biträdande föreståndarinnor fröken Regina Pallin för seminariet och fröken Hilda
Casselli för normalskolan. Redan under 1870-talet började förslag väckas om en omorganisation.
Risken för överansträngning bland seminarieeleverna ansågs stor då de obligatoriska
ämnena var många och bristen på läroböcker, särskilt i ämnet pedagogik, medförde att
eleverna tvingades föra omfattande anteckningar under föreläsningarna. Möjlighet till
mer djupgående specialstudier saknades också, i synnerhet i de naturvetenskapliga
ämnena. En frivillig fjärde årskurs infördes 1890-1891 för främjande av utbildning
av ämneslärarinnor. Först 1911 fattades beslut om ny stadga för seminariet och den
sedan länge efterfrågade omorganisationen genomfördes. De nya bestämmelserna innebar
att studiesättet blev helt förändrat. Den obligatoriska studiekursen kom att omfatta
en ett-årig lägre kurs för påbyggnad av elevernas allmänbildning och en två-årig högre
kurs för fackstudier. I den högre kursen var ett fåtal ämnen obligatoriska, däribland
pedagogik, och fritt val fick göras av en ur tolv ämnesgrupper för specialisering,
t ex ämnesgruppen ”historia med statskunskap, litteratur- och konsthistoria”. Vidare
blev föreläsningar den huvudsakliga undervisningsformen, självstudier blev en viktig
del i seminariearbetet och seminarieövningar infördes i allt flera ämnen. Den fjärde
årskursen fortsatte att vara en frivillig påbyggnad efter examen från tredje årskursen.
Högre Lärarinneseminariet genomgick fortsättningsvis inte några större organisatoriska
förändringar. Antalet elever som antogs till seminariet efter inträdesprövningar var
24 till 25, antalet sökande mestadels det dubbla. Lägsta ålder för inskrivning var
först 17 år, men höjdes 1895 till 18 år Bland de elever som utexaminerades från seminariet
och senare blev berömda kan nämnas: författarinnorna Selma Lagerlöf, Anna Maria Roos,
Jeanna Oterdahl, Emilia Fogelklou och visdiktarinnan Alice Tegnér samt pedagogerna
Sofie Almquist, Anna Sandström, Anna Schuldheis och Anna Whitlock. De fyra sistnämnda
startade alla egna skolor, vars arkiv nu förvaras i Stockholms stadsarkiv. När allt
fler kvinnor med tiden fick tillgång till akademisk utbildning ansågs Högre Lärarinneseminariet
överflödigt. Nyintagning av elever upphörde 1941 till följd av 1940 års skolutredning.
1943 års riksdag beslöt att seminariet skulle upphöra i och med vårterminen 1943.
För vidare uppgifter om Högre Lärarinneseminariets verksamhet hänvisas till: * Rudolf
Fåhraeus, Högre Lärarinneseminariets historia, Stockholms 1943 * Valter Fevrell, Kungl.
Högre Lärarinneseminariet in memorian, Stockholm 1943 samt i arkivet Årsredogörelser
(serie B3) och minnesskrifter och tal (serie B4). Högre Lärarinneseminariets välbevarade
arkiv överlämnades till Stockholms stadsarkiv 1941 (acc.nr. 32/41). Därefter har tilläggsleveranser
lämnats i omgångar, senast 1996. Arkivet omfattar 26,5 hm. Arkivet har omordnats och
omförtecknats under augusti–september 1998. Handlingar, bl a rörande seminariets elevföreningar
(se ser. Ö1A-E), har återfunnits i arkiven Statens normalskola för flickor och Statens
skolköksseminarium och hushållsskola och nu inordnats i seminariets arkiv. Övergripande
handlingar från de båda skolorna, exempelvis protokoll (A1), reglementen (B2), årsredogörelser
(B3) och årskataloger (D3) ingår även i arkivet. Stockholms stadsarkiv den 11 september
1998 Christina Hellgren JS