Kortfattad historik Som en följd av det år 1748 utfärdade Reglementet för Coopvaerdie-Skeppare
och Skepps-folk inrättades samma år ett sjömanshus i Stocholm. Stockholms sjömanshus
blev det första i Sverige som snart skulle följas av flera. I nämnda reglemente stadgades
i Artikel VI om inrättandet av ett sjömanshus. Detta skulle främst ha hand om registrering
och mönstring av sjöfolk samt underhålla pensionerat sjöfolk och betala ersättning
åt dem, som lidit skada till hälsan under resa. Sjömanshusets ekonomi skulle finansieras
genom att samtliga besättningsmedlemmar på svenska fartyg vid varje hemkomst till
Sverige skulle inbetala ett visst belopp av sin hyra till sjömanshuset (§ 1). Även
redare och ägare av skepp som återkom från utrikes ort fick erlägga en viss avgift
beräknat efter fartygets lästetal, 12 öre kmt per läst (§2). Även en viss del av utdömda
böter och frivilliga avgifter vid sjömål skulle tillfalla sjömanshuset, samt en årlig
kyrkokollekt. (§§3-5). Enligt reglementet skulle Stockholms sjömanshus förvaltas av
fem handelsmän, vilka var redare, samt två kofferdiskeppare. Direktionen var oavlönad
(§6). Det handlande borgerskapet av skeppsrederierna och de utrikes seglande kofferdikaptenerna
skulle välja sina representanter i direktionen inför magistraten i Stockholm. Valet
skulle ske med slutna sedlar (§7). Sjömanshusets första direktion valdes den 18 maj
1748 (Sekreterarens ekonomiprotokoll 1748 sid 148). Bland de i protokollet uppräknade
närvarande finner man representanter för Stockholms då ledande handelshus, Clason,
Indebetou, Plomgren och Tottie m.fl. Den valda direktionens första sammanträde ägde,
enligt protokollet, rum den 30 november 1748. Förutom av ombudsman, eller waterschout
som denne även kallades, skulle sjömanshusets betjäning bestå av en bokhållare och
två vaktmästare. Om skeppsombudsmannen stadgades i en särskild artikel i reglementet.
(Art. VII). De första åren huserade Stockholms Sjömanshus i olika hyrda lokaler nära
Skeppsbron. År 1788 inköpte Sjömanshuset fastigheten Callista nr 1, Gaffelgränd 1,
av direktör Carl Gottfrid Küsel. (Köpebrev 28.2 1788). Stockholms Sjömanshus residerade
sedan på Gaffelgränd 1 ända fram till 1964. Sjömanshuset upphörde som självständig
institution 1961, varom närmare nedan. Förutom de ur sjöfarstssynpunkt rent administrativa
uppgifterna, såsom rekrytering och registrering av personal till handelsflottan, anlitades
Stockholms Sjömanshus av olika myndigheter. Kommerskollegium remitterade efter Sjömanshusets
instiftande allt oftare ärenden rörande sjöfart och sjöfolk till sjömanshusdirektionen.
Denna fick även i vissa fall befogenhet att verkställa beslut i sådana ärenden. Under
vissa perioder fick sjömanshuset i uppdrag att vara Stockholms uppbördskommissarier
bejälpliga vid indrivande av skatt från sjömän. I en kunglig förordning given den
3 juli 1811 stadgades att även sjöfolk skulle erlägga fattigvårdsavgift, varvid sjömännen
indelades i fyra klasser efter inkomst. Även denna avgift skulle sjömanshusen uppbära.
Från år 1751 handlade Stockholms Sjömanshus direktion även sjömännens lönefrågor.
Man kan i arkivalierna följa upp de olika hyrorna ända fram till och med 1961. Några
ytterligare arbetsuppgifter som lades på Stockholsm sjömanshus var handhavandet av
Nationalkassan (se nedan) samt navigationsskolan i Stockholm. Det var framför allt
uppbörden av skolans föreståndares lön. Dennes lön skulle nämligen dels betalas genom
en särskild avgift från rederierna, dels genom tillskott från stadens kassa och sjöassuranskompaniet.
I instruktionen för Navigationsskolan, utgiven den 8 augusti 1774, stadagades om föreståndarens
avlöning. På grundval av denna beslöts att rederierna skulle betala 4 öre kmt per
läst och fartyg, vilken avgift Sjömanshuset skulle uppbära. Navigationsskolan i Stockholm
förstatligades i samband med de nya bestämmelser rörande statliga navigationsskolor
som utgavs den 7 april 1841 (SFS 1841 nr 14). Den särskilda navigationsskoleavgiften
fortsatte dock sjömanshuset att uppbära. Den skulle användas som tillägg i lönen åt
Stockholms navigatinsskolas biträdande lärare. År 1858 uppbars ett öre per läst å
från Stockholm utgående fartyg. Fram till år 1875 gällde detta samtliga fartyg som
utgick från Stockholm. Därefter endast de fartyg som var registerade i Stockholm.
Avgiften slopades år 1884. Även om Sjömanshusets direktion ofta tillfrågades i sjöfartsärenden
av kommerskollegium eller särskilda kommittéer och utskott bestod dock dess huvudsakliga
arbete av Sjömanshusets ekonomiska förvaltning, ett förhållande som klart framgår
av protokollen. Det tidigare omnämnda kofferidreglementet år 1748 var i kraft ända
till den 1 januari år 1871 då ett nytt sjömanshusreglemente utgavs. Direktionen förändrades
endast obetydligt genom det nya reglementet. Enda skillnaden var att skeppsredarnas
antal i direktionen bestämdes till fyra i stället för tidigare fem. Även i fortsättningen
valdes direktionen inför Stocholms magistrat. Mandatperioden var fortfarande tre år.
Det från år 1841 gängse bruket att sjöfolk på- och avmönstrade på Sjömanshuset stadfästes
i reglementet 1870. Sjömanshusen skulle handha såväl sjöfolkets som fartygens inskrivningsregister
samt tillse att vederbörliga mönstringsböcker fördes. På så sätt hade Stockholms sjömanshus
funktion ändrats från att huvudsakligen ha varit en social understödsinrättnning till
att bli ett statligt sjöfartsorgan. Därpå följande förordning rörande rikets sjömanshus
utkom den 13 juli 1911. Antalet ledamöter i direktionen minskades sedermera till fem.
Ännu 1911 skulle ledamöterna utses genom val inför Stockholms magistrat. Detta förhållande
ändrades senare till att kommerskollegium efter förslag från berörda institutioner
utsåg sjömanshusdirektionen. Den sista förordningen före 1960 rörande rikets sjömanshus
verksamhet utkom den 9 juni 1939 (SFS nr 306). År 1960 framlade Kungl. Maj:t till
riksdagen en den 25 mars 1960 daterad proposition med förslag till ny författning
rörande registrering och mönstring av sjömän. Enligt propositionen (nr 124 år 1960)
skulle rikets sjömanshus minska från 30 till 19. Administrativt skulle sjömanshusen
samordnas med sjömansförmedlingar och arbetsförmedlingen vara administrativ chefsmyndighet.
I samband med omorganisationen skall staten överta det ekonomiska anvaret. Propositionen
vilade på en utredning gjord av en år 1946 tillsatt sjömanskommittée. Kommittéens
betänkande framlades den 25 juni 1957 (SOU 1957:29). Därefter utsågs kanslichefen
hos statens handelslicensnämnd att med hjälp av tre experter verkställa utredning
och framlägga förslag rörande ny organisation i samband med förmedling av arbete för
sjömän samt mönstring och registrering. Den 8 september 1959 framlade utredningsmannen
sitt betänkande varefter det gick på remiss för yttrande av berörda verk och institutioner.
Den till riksdagen framlagda propositionen remitterades tillsammans med i ärendet
väckta motioner till andra lagutskottet, som i sitt utlåtande daterat den 12 maj 1960
(nr 43 år 1960) lämnade till riksdagen förslag till förordning om registrering och
mönstring av sjömän. Den 1 juli 1961 trädde den nya förordningen (SFS 1961 nr 87)
i kraft, varvid Stockholms Sjömanshus upphörde att fungera som en självständig institution.
För utförligare studier rörande Stockholms Sjömanshus historia rekommenderas främst
den till Sjömanshusets 300-års jubileum utgivna boken "Stockholms Sjömanshus 1748-1948"
författad av Sven Gerentz. Stockholm den 23 august 1972 Ulla Johanson Arkivarie
Förteteckning över Stockholms sjömanshus