Arkivbeskrivning över Tullkammaren i Malmö En tullkammare inrättades i Malmö 1660
i och med att staden blev en stapelstad 1660. Detta skedde i samband med att Skåne,
och därmed Malmö, blivit svenskt. Tullkammaren i Malmö stod under gemensamt chefskap
av en tullförvaltare och en överkontrollör. Till skillnad mot Stockholm och Göteborg
fick frågor rörande nederlagsverksamheten inte en egen avdelning, istället handlades
dessa frågor av tullkammaren. (Ärenden rörande uppbörd, konfiskationer och kassafrågor
var samorganiserade till ett kontor.) Inom distriktet finns även en tullstation i
Limhamn från 1882 samt s.k. sommarstationer vid Lomma från 1882 (vars arkiv förvaras
på Landsarkivet i Lund) och från 1898 vid Klagstorp (från 1924 benämnt Klagshamn,
som gett namn åt arkivbildaren). Tullkammarens personalstyrka i Malmö uppgick till
något mindre än 150 man år 1905. Stockholm, Göteborg och Malmö hade sammanlagt ungefär
en tredjedel (d.v.s. 900) av samtliga tullanställda (undantaget Generaltullstyrelsen)
vilket ger en ungefärlig betydelse på dessa städers betydelse för landets varuutbyte.
Tullkammardistriktet sträckte sig, enligt uppgift från 1920-talets förstahälft, från
Lödde å till Vällinge bäcks utlopp, båda i Malmöhus län. Enligt samma text bestod
Malmö tullhamn då av två skilda områden, dels den äldre hamnen och dels en yngre industrihamn
öster om staden. Mellan dessa har Frihamnen anlagts. Den äldre hamnens huvuddelar
är Yttre hamnen, Inre hamnen och Nyhamnen. Mellan Yttre hamnen och Nyhamnen finns
ett ångfärjeläger. Det finns även den s.k. Suells-hamnen (där tullhuset var belägen)
samt fiskarhamn och varvshamn. Fastställt packhusområde, den kajsträcka där lastning
och lossning av tullgods sker, har en sammanlagd längd av 7,5 km. Styckegodstrafiken
är huvudsakligen förlagd till östra sidan av inre hamnen, i den yttre hamnens hamnpir
samt i Södra Nyhamnen. Där förekommer det främst lossningar av stenkol fisk och annat
partigods. På den lokala tullförvaltningen skötte i allmänhet varje tullkammare alla
uppgifter. Respektive tullkammare var direkt underställd Generaltullstyrelsen i Stockholm.
Men på grund av den stora trafiken som förekom i Stockholm, Göteborg och Malmö var
den lokala tullförvaltningen där uppdelad i särskilda avdelningar efter arbetsuppgifter.
Malmö hade fyra avdelningar som i sin tur har egna arkiv. Dessa var: - Tullkammaren.
- Packhusinspektion. - Tullbevakningsinspektion. - Uppbörds-, konfiskations- och kassörskontor
(bildat 1905). I Malmö tillkom år 1914 en tulldirektör (se arkivet för ”Tulldirektören
i Malmö 1914-1922”). Denna var i vissa avseenden den högsta myndigheten på platsen
och hade därmed en överordnad roll för de fyra tullavdelningarna. Det var således
ett mellanled mellan respektive tullavdelning och Generaltullstyrelsen. Tulldirektören
utsågs för en period av högst fem år i sänder bland någon av föreståndarna på tullförvaltningsavdelningarna.
Han utsågs med bibehållande av egen tjänst mot ekonomiskt tillägg. Tullkammaren i
Malmö upphörde genom en stor omorganisation den 31 december 1922. Den ersattes av
en Centraltullkammare i Malmö där tullkammarens arbetsuppgifter delades upp i ett
antal avdelningar samt kontor under ledning av en tulldirektör. Dessa var en Tullbehandlingsinspektion,
en Tullbevakningsinspektion (som fortsatte att existera), ett Tullkameralkontor, en
tullavdelning i Malmö frihamn (från 1922) samt från år 1926 en flygtullavdelning i
Bulltofta. Dessutom fanns tullstationer i Klagshamn, Limhamn och Lomma. Det fanns
även en tullfiskal. Dessa är egna arkivbildare, centraltullkammaren var ingen egen
arkivbildare. Tullverkets historik. Upptagande av olika former av tull har gamla anor
i Sverige. Trots det brukar dagens Tullverk räkna sina anor till år 1636. För Skåne,
Blekinge, Halland och Bohuslän infördes tullen i och med försvenskningen av dessa
landskap. Den lokala tullförvaltningen har länge haft ett nära samband med stapelstadsrätten.
Städer som hade denna rätt fick bedriva utrikesfart med egna fartyg (aktiv stapelrätt)
och ta emot utländska köpmän i hemmahamnarna (passiv stapel). Vissa städer hade enbart
det ena av dessa stapelrätter. Stapelstäder upphörde 1927, även om vissa mindre delar
fortlevde till 1973. I varje stapelstad skulle en tullkammare finnas. Det fanns även
städer med en tullkammare som saknade stapelrätt. Det fanns även tullanstalter på
andra orter än stapelstäder. Dessa tullplatser, som löd under en närliggande tullkammare,
benämndes tullstationer och tullexpeditioner. Tullkammardistrikt fanns först huvudsakligen
längs kusten, men bättre kommunikationer (järnvägar och flyg) gjorde att även inlandet
1928 införlivades i distrikten, som samtidigt omdöptes samtidigt till Tulldistrikt.
Den utrikes tullen (även benämnd stora tullen) var uppdelad i sjötullen samt landtullen.
Sjötullen omfattade varor som exporterades och importerades sjövägen, och landtullen
omfattade varor som passerade den norska och finska landgränsen. Sjötullen var den
dominerande utrikestullen p.g.a. Sveriges långa kuster och den stora roll som sjöfarten
under lång tid spelade i jämförelse med de landväga transporterna. I stapelstäderna
placerades en bit utanför staden inloppsstationer som skulle förhindra smuggling vid
infarten till städerna. Där skulle skepparna avlämna specifikationer på de varor som
fraktades på fartyget och som därefter inspekterades av sjötullen. Ofta hade de inga
kamerala funktioner utan dessa var förlagda till städerna. Först i samband med lossningen
jämfördes lasten med den upprättade lastspecifikationen. Denna procedur var långsam
vilket kunde få till följd att fartygen kunde bli liggande i flera dagar innan lasten
kunde lossas efter tullkontroll. Följderna blev att man under 1600-talets sista år
övergav dessa rutiner. Det var dock först runt 1868 som man helt frångick inloppsstationerna
och istället började man med direktinsegling. Vid skiftet till 1700-talet började
man uppföra packhus där fartygen kunde lossa varorna för lagring. Först i samband
med att varorna hämtades erlades tull. Expansionen inom tullen var kraftig under 1700-talet
till följd av den ökande utrikeshandeln. Mot slutet av seklet fanns det ett flertal
avdelningar: in- och utgående sjötullkammare, packhus, nederlags-, uppbörds- och konfiskationskontor.
Fram till 1810 fanns även en inrikes tull för varor som passerade gränsen mellan städer
och landsbygd som benämndes lilla tullen. Även efter dess avskaffande fanns det fram
till runt 1860 en viss bevakning vid stadsgränserna mot lösdrivare m.m. Sjötullen
förvaltades under Kommers- eller Kammarkollegiet. Under perioderna 1726-1765, 1777-1782
samt 1803-1824 utarrenderades verksamheten till ett privat arrendebolag, Generaltullarrendesocieteten.
Under perioden 1813-1824 förvaltades tullverket av en kunglig tulldirektion som 1825
avlöstes av Generaltullstyrelsen. Denna avlöstes den 1 juli 1995 av Huvudkontoret
och upphörde helt den 1 juli 2004. Kustbevakningen Kustbevakningens uppgift är främst
att upptäcka och förhindra överträdelser mot de författningar som de har att övervaka,
främst olovlig varuinförsel. Andra arbetsuppgifter är att samarbeta med lotsverket
med sjöräddning samt att utöva tillsyn över fiskeriförhållanden och jakt på sjöfågel.
Kustbevakningen var en integrerad del av tullverket (trots att kustbevakningens personal
var skild från den övriga lokaltullförvaltningen) där kustposteringarna löd under
tullförvaltaren vid närmaste tullkammare som i sin tur löd under Generaltullstyrelsen
i Stockholm. På grund av den stora smugglingen på sydkusten infördes år 1871 en kustbevakningschef
för Skåne. Syftet med detta var att få ett inspekterande och sammanhållande organ
mellan den centrala ledningen (Generaltullstyrelsen i Stockholm) och den lokala administrationen
på respektive tullkammare. Denna ersattes 1905 i och med att Kustbevakningschefens
område utsträcktes till att omfatta både Skåne och Blekinge. Detta ersattes 1923 i
och med att Sverige indelades i 24 kustbevakningsdistrikt. Dessa var först numrerade,
men 1928 bytte de namn till den plats där tullkammaren, med befälhavande tullförvaltare,
var placerad. Den ersattes vid halvårsskiftet 1937 genom att Sverige delades in i
fyra distrikt namngivna efter den plats där sätet var placerad, i detta fall Malmö.
Denna ersattes 1950 med det Södra kustdistriktet. I och med tullverkets stora omorganisation
och distriktsindelning 1974 upphörde kustbevakningens självständiga organisation och
blev istället en avdelning (benämnd Bevakningskontoret, 1985 omdöptes det till Kustbevakningskontoret)
inom Tulldirektionen för Södra regionen med säte i Malmö. Den 1 juli 1988 blev kustbevakningen
en självständig myndighet, benämnd Kustbevakningsverket, och lämnade helt Tullverket.
Tullverkets uppgifter. Tullverkets huvuduppgift var att bevilja tull på införda varor.
Övriga uppgifter bestod av att uppbära fyr- och båkavgifter, skatt på vissa införda
varor samt att lägga på införseluppgifter. Tullverket handlade även ärenden för tullrestitution,
d.v.s. varor eller material som återutförts efter användandet eller bearbetning. Detta
kan gälla material som används för ombyggnad, reparationer, m.m. Förutom de uppgifter
som uppstod vid godshantering vilade det även på tullverket att förhindra olovlig
införsel och förhindra insmuggling av varor. Detta skedde genom att kontrollera att
bl.a. smittsamma sjukdomar inte fördes in och att övervaka att gällande regler och
föreskrifter följdes för de varor som var underkastade restriktiva bestämmelser. Vissa
varor såsom tobak och sprit fick endast införas av speciella importörer och enligt
vissa villkor. Dessutom skulle tullverket tillse att varor med oriktig ursprungsbeteckning
inte fördes in. Kontrollen gällde inte endast för varor som fördes in i landet utan
även för varor som skulle lämna landet. Tullverket skulle tillse att varor som hade
utförselförbud inte lämnade landet. Vid skeppsbrott eller när fartyg strandade skulle
tullverket ta till vara statens intressen genom att utöva uppsikt och bevaka kronans
rätt genom att de skötte handläggandet av dessa sjöfyndsärenden. Brott som begicks
mot de regler och förordningar som gällde vid varuhanteringen beivrades av tullverket
genom att de förde statens talan i de ärenden som föll under åtal. Även andra uppgifter
åvilade tullverket som indirekt hade med import och export och den kontroll som då
krävdes. Detta gällde främst skeppsmätningen som tullverket genomförde. För att kunna
beräkna hur stor last som fördes in eller ut var man tvungen att mäta fartygens lastkapacitet.
Fartygstrafiken kontrollerades och likaså även fisketrafiken. Persontrafiken har varit
föremål för tullverkets kontroller sedan starten men i relativt blygsam skala jämfört
med den huvudsakliga uppgiften som var godstrafiken. I och med avskaffades av inrikespassen
1860 minskade detta ytterligare Från 1959 infördes det röd-gröna systemet, ”tullfiltret”.
För att tullverket skulle kunna utföra de olika uppgifterna organiserades olika avdelningar
som hade ansvaret för vissa uppgifter. En del avdelningar hade renodlade uppgifter
medan andra kunde i mindre skala ta hand om samtliga inom ett visst bevakningsområde.
Således uppstod så småningom avdelningar inom olika delar av hamnen. I och med att
tullverket hela tiden måste följa med i import och export handeln har det skett ett
flertal omorganisationer i syfte att klara av uppgiften och anpassa sig till kommersiella
intressen. På de mindre tullkamrarna sköttes alla uppgifter inom tullkammaren. I Malmö
var dock tullförvaltningarna på grund arbetsbelastningen uppdelade i självständiga
avdelningar, vardera underställda Tulldirektionen, beroende på arbetsuppgifter. Viktigare
handlingar och ärendeslag: Huvuddelen av arkivhandlingarna utgörs av gallringsbara
klareringshandlingar för transportmedel och gods. Andra viktiga handlingar är ansökningar
och tillstånd av olika slag. Såväl när det gäller volym som användning av arkivhandlingar
dominerar gallringsbara fakturaakter avseende importvaror tillsammans med exportdeklarationer.
Sökingångar till arkivet: - arkivförteckningen - diariet Huvuddelen av handlingarna
i arkivet är sekretessbelagda, de flesta med hänsyn till att de berör enskilda företags
ekonomiska verksamhet (sekretesslagen 9 kap. 1 § första stycket). Dessa är dock gallringsbara.
Alla handlingar i detta arkivet är offentliga. Merparten av tullverkets handlingar
är gallringsbara enligt gallringsplan för tullstaten (TFS 1981:32 bilaga 5), som även
använts retroaktivt. Andra gallringsbeslut finns i TFS 1925:228, 1944:224, 1944:225,
1946:9, 1950:165, 1953:68, 1954:25, 1965:180, 1974:215. Stora arkivförluster gjordes
1866 då tullarkivalier såldes.
Arkivnr MSA/00672 Förteckning över Malmö tullkammares arkiv Förteckningen upprättad
i Lunds Lands- arkiv 1966 av amanuens Björn Lindh. Reviderad i Malmö Stadsarkiv i
juni 1990 av Cecilia Jansson.